Ett Nikonlöst liv..

Posted by: Tant Otto on: 14 mars, 2015

• I: Aftonbladetblogg | Barnbarnen | barnen mina | Bilder | bra dagar | drömmar | kärlek | Oförglömmliga händelser | sorg | träning
• 4 Comments

Nu känns det som våren tar stora kliv framåt …man vet inte riktigt hur man ska klä sig då man ska bege sig ut ..fast jag svettas in våren och fryser in hösten. Det går ju att ha vinterjackan uppknäppt om det skulle bli alldeles för varmt..

Så promenerade jag fram med mamma i onsdags längst gatorna i vår lilla stad…med jackan uppknäppt. Det är lite tungt att köra rullstolen även om den har lille viking motorn så kan det kännas som ett gympapass att köra runt med mamma gata upp och gata ner. Vi går ju oftast inga korta promenader då vi ändå är ute så brukar vi ta långa svängar..speciellt om det är skönt väder som det var i onsdags..även om det blåste nordan så var det himla skönt där i solskenet.

Vi gick förbi kyrkogården och satte en kruka med påskliljor..jag kom på att vi glömde att ge den lite vatten innan vi gick men vatten fick den ändå för  jag doppade krukan  i vattendraget då vi vandrade förbi där nere vid ån. Det är inte första gången jag hämtar vatten i ån till blommorna vi ska sätta på vår familjegrav. Vattnet är ju av förklarliga skäl avstängt på kyrkogården så här års..men tänk att de ställt ut en tunna redan så att man kan sätta även blombuketter i vas ..så jag hade inte behövt äventyra mig och gå ner till ån efter vatten. Men det visste jag ju inte innan.

 

Nu står blommorna där och lyser så fint gult…försökte med min lilla kompaktkamera att krypa nära inpå för att få till en närbild men det gick inte att  komma närmre än så här..kameran den lille Sam ..går inte att jämföra med Nikon som varit min följeslagare sedan 2008…den är nog för evigt i kamerahimlen nu..vågar inte hoppas på att det går att återuppliva den igen som sist då den la av. Då vilade den i ca 6 månader och det räckte för att den skulle fungera igen i ett halvår till. Nu kan jag bara drömma om att kunna skaffa mig  en ny fin kamera ..jag som fotograferar så himla mycket och det som är min stora hobby att gå på fotosafari får nu finna på andra sätt att roa mig på. Jag går på gymmet så ofta jag hinner…och där får jag ur mig en massa frustration och formar samtidigt till min lite små rulltiga figur 🙂 ja man får då finna på nya utvägar för att få till en meningsfylld tillvaro.

Fotografering har ju gett mig så himla mycket glädje…så att vara utan Nikon är för mig nästan som att bli av med en del av kroppen…eller själen. Jag har ju sett så mycket genom kameralinsen..och får nu istället fotografera kompakt och per automatik. Inte lika kreativt men det är bättre än inget alls kunna föreviga.

I onsdags innan jobbet gick jag och min syster upp på berget ..där bor numera hennes son med sin lilla familj, han har  precis blivit pappa för första gången. Jag hade ett litet paket till det lilla underverket,  lille Tor som jag ville överlämna.

Stannade till en stund vid den lilla skolan för att se på solnedgången…vi ville inte komma för tidigt då vi hade bestämt en viss tid då pappan jobbar en bit bort och har lång resväg hem. Så vi satt en stund här på skolgården och njöt av solen innan vi fortsatte. Vi kunde se långt ända bort mot Lönnaberget ..och vi kunde se det gula lilla huset vid dess sida där min syster och hennes familj en gång i tiden bott i. Där bor nu en ny familj ..som till min förre svågers förtret har asfalterat hela grusgången upp mot huset. Ja det kan han ju inget säga om egentligen då han inte längre äger huset ..men visst är det finare med en grusgång.

Vi tog oss ner för en trappa bakom skolgården …för vi hade ju tid på oss innan min systerson  skulle komma hem så vi gick ner där och tänkte att här finns nog en liten stig att ta sig fram på nedanför trappen. Men icke då vi fick gå över stock och över sten bakom trädgårdar och villor fick vi kliva i sankmark för att ta oss fram dit bort mot vägen vi tänkt oss att nå lätt. Hahaha…det var nog en lustig syn att se ..två tanter i buskagen bakom husen 🙂

Vi kom precis lagom fram i alla fall till huset vi skulle till efter en liten strapatsrik vandring så kom vi lite svettiga och andfådda fram. Den lille Tor låg där på sin lilla filt på golvet helt ovetandes om att han skulle få besök..av sin mormor och pappas gudmor. Detta lilla söta gossebarn som inget vet om annat än att vilja vara nära sin mor och far…för att känna trygghet och värme. Han låg där tyst och förnöjd och tittade sig omkring med sina stora blå ögon..och så kom vi.  Vi fick kaffe och paketet öppnades och jag tog 3 kort för att ha som minne av den lille som precis blivit en månad gammal. Då sa min gudson men vad har du din fina kamera?

Just det ja den skulle jag ju haft nu så att jag kunde tagit fina familjebilder…alla i min närhet är ju vana vid att det alltid är jag som tar bilder på allt som ska förevigas..åh jag blir så förgrymmad av att inte kunna föreviga viktiga händelser i mitt och andras liv…

Att jag skulle behöva uppleva ett Nikonlöst liv trodde jag inte..men det är bara att vänja sig av med att fotografera och försöka finna andra ting som fyller en med glädje. Det är ändå bara en kamera försöker jag intala mig ..jag har ju så mycket annat som jag kan glädja mig åt..som tur är. Fast det är tomt att vara utan kamera då man haft en ända sedan i slutet av 60 talet då jag fick min första kompakt kamera en kodak instamatic med kassetter i…ja inte är det enkelt att bli kameralös.  Min Nikon fattas mig!

Men jag har mycket som kan skänka mig glädje trots allt,  mina barn och alla mina barnbarn och systerbarn för det är några stycken nu vid det här laget och så har jag ju 3 syskonbarnbarn..och nu sist blev jag ju gudmorsmor eller vad man nu kan kalla det då mitt gudbarn blev pappa.

Tänk vad man mycket man har ändå!

Så att jag är kameralös behöver jag  egentligen inte hänga upp mig på..för jag har  så mycket annat att som jag kan  vara tacksam över att jag har i mitt liv.

SES!

 

Annonser

Etiketter: Nikon gudbarn pappa mamma syskon barn barnbarn fotografering föreviga solnedgång promenad tacksamhet