Posted by: Tant Otto on: 30 augusti, 2020
- In: Aftonbladetblogg | Barnbarnen | barnen mina | drömmar | längtan | Semester | svammel | vetenskap
- 1 Comment
Tittar in här för att läsa lite ..har hållt i hållt ut hållt avstånd och följt restriktionerna så jag har haft fullt upp kan man väl säga.
Har tappat det lite och inte pallat skriva här inne ..har fullt ut på andra håll med att hålla på.
Började skriva för hand sk Corona dagbok första dagen på min huvudsemester och det håller jag på med än i dag. Varje dag sen dess har jag skrivit om dagsläget i dessa tider..tänker att det kan vara bra läsning för barn och barnbarn i framtiden att läsa om det som skedde 2020. Pestens tid borde jag kanske kalla böckerna men jag har valt att kalla dem för corona dagbok.
Är inne på 3dje boken nu där mina tankar har flödat bättre än här på bloggen. Det har upptagit mer av min tid än det var tänkt ..så det är en stor anledning till att jag har lagt bloggandet lite åt sidan.
Tänker att det är ett år som går till historien så då bidrar jag med en historia från vardagen till framtida läsare för att förstå hur det var att leva under en pandemi.
Så stollig är jag att jag vill förmedla något till de mina att läsa någon gång.
I dessa böcker kommer mycket upp..om min barndom, död och mycket annat som jag varit med om. Det blir lite som terapi..jag har ju dessutom fått dagarna att gå då man inte kan vara lika social längre. Allt tv tittande blev till sist tråkigt och jag blev rastlös av att bara sitta och glo. Men oj vad jag har kollat på tv. Hela Downton Abbey har jag sett ..och jag följer Mc Leods döttrar slaviskt..nu känns det som om man kan utan att ha dåligt samvete kolla på hur mycket tv man vill.
Kollar på lite av varje går på löparbandet och ser på mordgåtor..vet inte vad det är som gör att det är så intressant..kanske att det är sanna historier..det är svårt att förstå vad för monster det finns där ute.
Följer oxå Orange county damerna ..jisses som de beter sig ..sådant roar jag mig med och så känner jag mig lite normalare…om jag nu är onormal. Nja det finns ingen som är normalt ej heller något man kan kalla för perfekt alla är vi väl som vi är. Formade av vår omgivning och hur vi tar till oss vår omgivning.
Ah..i min dagbok skriver jag ner vissa händelser som påverkat mig och jag förstår nu att vissa händelser påverkat mig mer. Vad som dyker upp i mina tankar varje dag har jag ingen aning om de bara kommer till mig så därför tror jag att just dessa händelser är av betydelse. Det är en del sorgesamma historier om saknad och sorg.
Mina kusiner dog ju i en ärftlig njursjukdom i unga år och jag saknar dem. Min äldsta kusin Marianne hann jag inte lära känna alls då jag var för liten då för att minnas henne ..men Annika var jag mycket med. Tänker på hur det hade varit om hon fått leva och vi hade fått växa upp ihop och bli äldre ihop. Jag hade behövt Annika. Var ju nära Annika även om jag var 3 år äldre så hade vi mycket utbyte av varandra. Men så dog hon vid 12 års ålder i en sjukdom som vi alla ska ha vattenkoppor. På Sahlgrenska sjukhuset. Så fruktansvärt ..det var som en mardröm det går inte att beskriva fullt ut men denna sorg har jag fått leva med.
Om jag kunde så hade jag velat träffa min kusin och ta ett glas vin och tramsa oss och sjunga Äta bör man annars dör man för det är ett minne jag har av Annika. Hon fick ju sådan aptit efter att hon fick sin nya njure av sin pappa. Hon blev levnadsglad och sprallig innan var hon bara sjuk och oerhört trött.
Ibland frågar jag mig varför en del inte får leva sina liv utan måste dö i unga år? Det är orättvist..man visste inte så mycket hur transplanterade skulle klara sig på den tiden ..hur det skulle bli i puberteten bla ..Annika han ju knappt leva som frisk.
Jag hade ju förmånen att ta hand om min faster då hon flyttade in på boendet jag jobbar. Hon berättade om sin sorg och vad den gjort med henne. Hon blev luttrad av alla motgångar och det formade henne. Hon pratade mycket om sjukdomar och elände som hänt och kanske så bearbetade hon sina sorger där till sist. Hon vart ganska besvärlig vill jag påstå. Hon sa att – jag är människa och jag tolererar inte att ni gör något jag inte vill. Det här är inte ett mänskligt ställe..när vi gjorde det vi ska och bör för att det inte ska kallas vanvård.
Hon stod på sig in i det sista och ibland var vi tvungna att gå emot hennes vilja för att man kan inte låta det mänskliga bli omänskligt.
Tror det var hennes sätt att in i det sista få vara den hon alltid velat vara ..en som klarar sig själv och har ordning på allt. Många har svårt att släppa kontrollen över sig själva och lika många har inte sjukdomsinsikt. De vill helt enkelt inte erkänna att de behöver hjälp. Det är väl så att många håller fast vid det som varit.
Jag gillar människor som står på sig även om de kan vara jobbiga och besvärliga ibland.
Så är det med det.
Min nya lilla vrå 
30 augusti, 2020 den 01:35
Klokt gjort att börjar skriva om minnen och tankar. Jag känner att jag också är upptagen av det förgångna nu, minns och funderar, saknar och sörjer. Måste bero på bristen på umgänge, den stilla lunken som inte avbryts av något när man inte får besök och inte besöker någon. Helt naturligt kommer tankarna på alla som dött för tidigt, det är ju det som pågår omkring oss nu.
Tv-serier tittar vi också på en massa, jag gick igenom vad som fanns, gjorde en lista på tänkbara alternativ och så har vi valt och betat av listan i sommar. Mc Leods döttrar följer vi också och tittar just nu på kusliga Miraklet.
Fint att du kunde finnas till för din faster. Ta hand om dig och så får vi hoppas på bättre tider snart. Under tiden kan naturen vara en lisa för själen, med eller utan kamera.
Kram