Karantän

Posted by: Tant Otto on: 9 augusti, 2021

• I: Aftonbladetblogg | Bilder | bra dagar | cykelturer | drömmar | Hoppfullhet | längtan | Minnen | Semester | svammel
• 4 Comments

Jag är i karantän sedan i lördags då jag fick ont i halsen. Fick sjukskriva mig och gå och testa mig i morse.

Fasen oxå jag som äntligen ska ut och resa ..ska till Finland till mina släktingar. Jag och min kusin ska åka dit vi är båda fullvaxade och klara, skaffat vaccinationspass och packningen är redan packad. Nu får jag se hur det går.. får svar i morgon bitti.

Jag är rätt trött på coviden nu.. men det är väl alla kan jag tänka. Har inte kramat någon på 1 1/2 år som jag längtar efter kramar. Jag som är så kramig av mig. Undrar hur det kommer bli i framtiden man kommer väl inte ens ta någon i handen.

Ja det är då konstiga tider vi lever i .. inte kunde man tro att pesten skulle komma igen.. fast egentligen är det inget konstigt alls .. det är ju på sätt och vis så jorden protesterar i en överbefolkad värld.

Kollar så äntligen på The walking dead..samma visa där ett virus tar över fast på ett än konstigare vis sprids ett virus och skapar levande döda som tar över jorden. Lite överdramatiserat men ändå kan man skönja vissa likheter med ett farligt virus.

Jorden säger ifrån..

I väntan på svar så tar jag mig ut på cykeln i min ensamhet känns inte ensamheten lika ensam då man är ute i friska luften ..sitter på en brygga och funderar hur länge det ska te sig så här lustigt. Lyssnar på Vätterns vågor som slår in mot land och för en stund ter sig världen som vanligt. Vatten är lugnande för mig vatten som kluckar och vågor som i all evighet slår in mot land.

Fotograferar lite och allt känns som vanligt för en stund. Tänker mycket det hinner man med i tider som dessa tankar som far runt i skallen är som samtal med sig själv då man inte har någon att tala med.

Nu låter det riktigt ledsamt men ibland så är det riktigt tradigt ..

Jag jobbar ju och samtalar med mina kollegor och med de äldre jag hjälper.. jag ska egentligen inte klaga det finns de som har det än ensammare. Många äldre har isolerat sig på sina rum de lider mer än mig som kan ta mig därifrån på min cykel varje morgon på väg hem. Då tar jag alltid en extra sväng i omgivningarna och njuter av tystheten om mornarna. Tar ofta vägen förbi ån och stannar till och tittar mig omkring.. ser allt det vackra och då är det som om allt vore som vanligt.

Naturen är då sig lik.. såg en groda idag som hoppade på våran familjegrav tänk att en liten groda kan göra en glad. Den skuttar fram helt ovetande om ett farligt virus.. man skulle vilja vara ovetande om allt otäckt som sker om så bara för en liten stund. En fjäril flyger förbi flyktigt och lätt lika ovetande som grodan om vad som sker i världen. Värmeböljor, bränder, översvämningar och blixtrar, dunder och allt vad mänskligheten nu ska genomlida.

Ja nu har tankarna blivit till ord det hjälper väl lite att sätta ord på allt eländ.

Man får leva i nuet och försöka fånga allt vackert .. för då stannar tiden en stund och hjärnan får vila och bara ta in det som ögonen ser.

Jag vill att det ska bli som vanligt igen.

Man får drömma sig bort till en strand någonstans ..och kanske blir drömmen sann redan nästa vår.

Kanske hamnar jag här på Skopelos igen i en solstol och kanske är då världen en bättre plats att vara på.