Arlastund
Posted on: 19 januari, 2022
Sovit helt ok denna natt min femte lediga natt så snart är jag väl ändå rättvänd. Det är mycket länge sedan som jag var vänd åt rätt håll ..första riktiga långledigheten på väldigt länge ..kan faktisk inte minnas när jag på schemat var långledig sist.
Då man har semester såklart är man ledig lite längre men på schemat är det nog om jag uppskattar närmare 3 år sedan jag var ledig mer sammanhängande. Kroppen har varit konstant trött väldigt länge nu och att vända är inte lätt. Jag går på känsla följer min kropps behov så jag är ofta hungrig vid tolv på natten för det är då jag intar mitt nattmål på jobbet och min kropp är van vid att jag äter då. Såäven då jag är ledig händer det att jag får gå på min känsla och äta då magen knorrar även om klockan har slagit midnatt. Så var det i natt fick gå upp och ta en macka för att lugna magen lite för jag kan inte sova hungrig. Så är det med det.
Så summan av detta blir att jag inte är särskilt hungrig då jag sovit klart. Äter sällan frukost är ingen frukostmänniska har aldrig varit det så det stör mig inte. När man jobbar natt så sover man ju dagtid och äter frukost vid 05 tiden på jobbet innan man går hem, duschar och lägger sig. Så kroppen är inställd som Skalman efter de klockslag då den är van att äta. Konstigare än så är det inte. Jag sover tills jag vaknar av mig själv och då intar jag en stor kopp kaffe ingenting till alls och sen kan halva dan gå innan hungerkänslorna kommer igen. Det är en biverkan på nattjobbet kan man väl säga att inte vara speciellt hungrig dagtid. Nog om detta!
Ja dessa kloka ord av Alf Henriksson stämmer väl in på situationen vi lever i nu.
Man kan nog säga att kroppen är fantastisk.. lyssnar man till vad den vill så funkar allt jättebra.. min kropp säger sov hela dan och var uppe på natten och ät när magen knorrar. Lite stört kanske men så blir det då man är nattjobbare.
Idag är det en grå dag så grå att jag inte trodde det var morgon än då jag vaknade. Så vad gör man en grå ledig dag som denna? Går nog i pyjamasen hela dan eller åtminstone halva dan. Går på promenad och äter sen något gott till middag. Har tagit fram lövbiff från frysen måste bryta min bön och lins vecka med något matigare. Gjorde ju egna bruna bönor i helgen och ätit det 3 ggr redan och igår gjord jag röd linsgryta.. så nu bryter jag av med en köttigare maträtt. När man lagar mat så blir det att man äter det flera dagar i sträck.. och det kan bli lite tjötigt att äta rester. Så är det när man bor enbo.
Nu under pandemin och man varit mer ensam än vanligt så är maten viktig man ser ändå fram emot att äta gott och man planerar lite mer frenetiskt för man har ju inte så mycket annat att syssla med då man inte kan umgås och va social som man brukar. Det kan jag sakna att få umgås med mina nära och kära mer.. och kramas åh va jag saknar kramar. Undrar hur det kommer kännas när all blir som vanligt igen? Blir det någonsin som vanligt igen och hur har vi människor blivit efter en lång tillvaro och saknad av närhet? För oss som lever enbo kan det nog vara svårare än för dem som lever i en familj. Eller?
Mycket tankar far i min skalle och man bearbetar alla dessa tankar genom att prata med sig själv i tankarna. Ja man har blivit lite som sin egen terapeut under de här 2 åren. Har ju mina jobbarkompisar men vi pratar mest jobb och koncentrerar oss på det. Nu är det återigen läge att skydda oss med visir och munskydd så man ser bara ögonen på den man pratar med. Ganska konstig är det förman ser ju inte alla miner och det kan vara svårt att läsa av varandra. Lika lustigt är det för de äldre som säger att jag minns inte hur du ser ut där bakom masken.. ser ju bara dina ögon.. men rösten känner jag igen.
Är så tröttsamt att behöva använda skyddsutrustningen igen.. munskydd har vi haft hela tiden så det går på rutin. Men man vänjer sig inte vid den instängda känslan av att andas genom munskyddet det blir varmt nästan som en bastu ibland och nu när vi har visiret igen så immar glasögonen och även insidan på visiret blir immigt. Jag får ofta avbryta insatser för att gå ut och ta av mig munskyddet och andas en stund. För att sen ta på allt igen och fortsätta där jag var. Jag kommer aldrig vänja mig vid denna skyddsutrustning men inser ju att det är en nödvändighet i dessa tider.
SES!
Min nya lilla vrå 
19 januari, 2022 den 12:50
De där orden hade vi i svärmors dödsannons och visst passar de väldigt bra i dessa tider. Även om man är två kan man laga mat så att den räcker i flera dagar, det gör vi nästan alltid, det är bekvämt, den sista dagen blir resterna en soppa eller en omelett.
Vi har börjat ha våra barnbarn en gång i veckan, som tidigare och dem kramar vi, de mindre sover ofta över här. För den minste, höstpojken, har det varit väldigt konstigt att inte få kramas och han som hunnit blir fyra år nu berättar att han har saknat oss mycket. Nu ber förskolan att föräldrarna ska hålla barnen hemma, personalläget är ansträngt och då har vi erbjudit oss att rycka in. Det känns skönt att kunna hjälpa till igen.
Det måste vara hemskt med dessa munskydd och visir. Jag klättrade tre trappor upp hos ögonläkaren med munskydd i måndags och hu! Och det är som du skriver, visiret immar igen och varmt blir det, hoppas att ni slipper dem snart igen.
16 februari, 2022 den 05:10
Ja snart hoppas vi på ett mer normalt läge igen.. längtar så efter närhet och att kramas igen. Fastän vi är försiktiga på jobbet så har viruset tagit sig in.. både personal och boende har varit smittade. Jag bara undrar hur länge ´jag ska klara mig ..har haft väldig tur verkar det som. Hur länge kan man ha sån tur?