Min nya lilla vrå

Här är jag …är som i ett vakcum  där jag är som förlamad av trötthet. Jag känner inte igen mig själv riktigt och jag blir nästan rädd då jag knappt känner igen mig själv. Mitt driv, mitt mål och min mening med alltihop är som bortblåst.

Orka …orkar en bråkdel av vad jag brukar..mitt sinne är trögt och jag är rädd för att fastna i trögheten igen där man inte ser att något har större betydelse. Att komma igång då man är där i det tröga träsket är det som är svårast..att inget som helst driv ha i kroppen är en läskig känsla..

Idag hoppade jag t. om träningen som jag annars tycker är det som är roligast att göra..brukar aldrig hoppa träningar så det hör till ovanligheterna att jag skippar dem. Det oroar mig…men jag var i alla fall ute på en lång promenad idag och fick lite solljus. Så helt utan rörelse är jag inte..

Så att jag ens sätter mig här och försöker få ihop något är lite av en gåta  ..för jag har ju inget särskilt  att skriva om ..

Känslan jag har just nu är ingen härlig känsla …när man är så trött att man har svårt att vakna då man ska gå upp och när man är uppe så vill man bara gå och lägga sig för att man knappt orkar ha ögonen öppna.

Jag fattar inte vad det är för fel jag rör på mig äter någorlunda bra och tar vitamin D och C för att jag vet att jag knappt får några vitaminer av dagsljuset så här års.

Tror att jag ska ringa till VC imon och be att de tar lite prover…för så här trött är det inte normalt att vara.

Roligare än så här är det inte just nu …ändå orkar jag jobba gå på möten och ha hand om barnbarnet varje dag. Lagar mat och tar hand om disken ..men städningen här hemma kommer på efterkälken..dammsuger ena veckan och nästa gör jag det lite mer ordentligt.

Har haft underhållning i alla fall då jag suttit upp i min tv fotölj..har aldrig förr följt ett vinter OS så som jag gjort detta år. Så jag vet vad som händer där borta i Korea..och jag håller mig vaken pga all spänning..så jag sitter/ ligger inte bara och tittar i taket/väggen…skämt åt sido..jag är inte deprimerad som tur är…kanske lite utmattad och kantstött av allt som hänt i mitt liv..om det sätter spår genom att kroppen blir såå trött så kanske det är just det som gör att jag är som jag är just nu. Någon gång får man väl resultatet av allt man gått igenom ..facit är förlamande trötthet. Jag vill bara sova men håller mig uppe för sover man hela tiden blir man än tröttare och än mer sinnesslö.

Har liksom aldrig varit någon som ger upp eller slutar göra saker bara för att det är motigt..nej jag fortsätter ändå och det är kanske hög tid nu att stanna upp lite och ta hand om mig själv.

Idag tog jag en promenad i solskenet och stannade lite och fotograferade på vägen ..njöt av åns brusande vatten och solen som glimmade i mellan trädtopparna. snön låg vit på backen och allt såg rent ut. Snön dämpar ju ljuden och man blir mer uppmärksam på andra ljud som annars bara försvinner i allt annat  brus. Idag var min promenad en promenad för min själ..och för mina sinnen som öppnas mer då jag tar mig tid att stanna upp och se mig om.

Då kan jag se allt det vackra och även sådant som man annars aldrig ens märker ..och som är lite intetsägande..det  blir vackert då man ser på det med lite andra ögon. En snöig stubbe  blir till en fin pall med en fin vit fluffig  dyna av snö och istappar blir till gnistrande kristaller i solskenet.

Det är då det kan ske magiska ting och tiden liksom stannar och man tar till sig de  små tingen och de blir världsligt vackra.

Första gången jag hade en sådan upplevelse la jag mig i ängsbacken och låg där och njöt länge…den gången var det små vilda violer som fick mig att häpna av beundran åt naturens väldiga skönhet. Då kan jag bli som uppslukad av själva nuet och tiden tycks stå still…jag blir ett med upplevelsen. ett med naturen.

Jaja ni ser min fantasi är det då inget fel på…även om mitt sinne ibland kan vara lite dystert..så finns det något där bakom som liksom lever sitt egna liv. Så länge jag kan njuta av nuet så är jag inte rädd att jag ska förlora mig i dysterhet och liksom försvinna bort där i allt svart och grått..nej än så länge ser jag fler nyanser än gråskalan.

Så nu passar det bra med en sommarbild ..en bild på vår ponny Pompe… Virdarnas Pomerans i sommarhagen uppe på kullen. Dit gick jag så gott som dagligen om somrarna och satt där mitt i allt det vackra tillsammans med hästarna. Ensam eller i sällskap med någon annan som oxå ville dit för att se till sin häst. Jag var där helst ensam ..hästarna iakttog mig där jag satt stilla eller bara gick omkring och njöt..jag blev nog en naturlig företeelse för dem för de brydde sig inte nämnvärt om att jag var där i närheten. Men nog visste de att jag var där.

Som jag kan längta tillbaka till  denna tid ..att få vara nära dessa vackra kloka djur är verkligen ett previliegium. Det är inte självklart att du blir accepterad men blir du det kan du skatta dig lycklig. Som jag saknar att vara nära mina hästar. Det förstår jag nu då jag åter minns dem…att de gav mig mer än jag då kunde ana ..

Allt har sin tid och nu är tiden annorlunda fast ändå inte …fastän man bygger och ändrar om naturen och ändrar stadsbilden helt så är vi människor oss ganska så lika..allt rullar på i rasande fart det är vi själva som för bestämma takten ..vår egen takt..

När man är med hästar och sitter i sadeln så är det takt balans lyhördhet och samspel som är A och O. Då först blir man ett med hästen och kan känna magin på hästryggen…ta och ge efter ..eftergift och framåtdriv ..halvhalter ..de gör hästen vaken på att nu ska något hända ..och de blir förhoppningsvis piggare och mer samarbetsvilliga.

Det är hög tid att jag själv bestämmer min takt..nu är kroppen trött och då får jag ta det lugnt svårare än så är det inte …men det är lättare sagt än gjort.

Jag är så himla glad över att jag ha fått vara med alla våra hästar och jag vill hedra dem alla genom att tacka dem för allt de gett mig.. Tack Chicksal Chicco mitt öde mitt allt min bäste vän för att jag fick vara nära dig din tokstolle som kastade av mig så att min höftkula hoppade ur led..dig glömmer jag aldrig..
Tack Moa ditt bångstyriga lilla opolitliga russ, tack  King den  ljuvligaste gråa lilla ponnyn ever som inte tålde insekter och fick gå med ett brunt täcke om somrarna i hagen för att inte klia sönder sig av knottbetten..tack Nimrod NONE för att du lärde oss att russ fjordingar är envisa som synden men harv ett hjärta av guld ändå…
Tackar även Pompe.. som nog är den ponny som varit allra bäst ändå ..en riktig läromästare som även han har ett hjärta av guld..han finns fortfarande och han är den snällaste och finaste man kan tänka sig. Han som vunnit så många tävlingar och som är en klippa stadig och tålig ..ja bättre ponny kan man nog inte hitta..Så till Zlatan..som är i hästhimlen tillsammans med Chicco …lille Zlatko ..som du testade oss ..men vi vann ditt hjärta till slut och du och Pompe blev bästisar forever..

Alla mina pälsklingar er hade livet varit mycket fattigare utan…men nu har jag mer tid …för tid tar det med hästar..det är kanske det som gör det svårt nu att fylla all överflödig tid som jag fick då jag slutade med hästeriet. Nu kan jag inte fatta att jag hann med allt..nu är mina göromål inte så komprimerade och livet kan jag tycka går lite för sakta fram ibland ..så jag får inte ihop det riktigt att tröttheten kommer så långt efteråt..det är snart 8 år sedan hästeriet tog slut.

Men så är det kanske att det tar lite väl lång tid ibland att ställa om.

SES!