Min nya lilla vrå

Jag som precis vaknat…och så skýmmer det redan då jag tittar ut bakom persiennerna som jag vinklar upp för att få in lite befintligt ljus…denna helgen får jag nöja mig med det lilla dagsljus jag kan få…men sover man till tre så blir det inte mycket till ljus.

Jag är glad att jag får sammanhängande sömn ändå och att jag sover gott…lånade yngsta dottern sköna säng för hon är i GBG hos en kompis denna helg..för att ge mig chansen att ligga skönt på en resårmadrass för en gång skull i bäddsoffan som är min äldsta dotters och som  jag har ”så länge” är det ribb-botten..så jag är numera van vid hårt underlag…jag som vill sova mjukt.

Sov gott som ett litet knyte fastän dottern sängmadrass är lite väl hård den med ..och vaknade förvånat upp då klockan redan var tre 🙂

Sömn ja det är viktigt för att kunna hålla sig vaken resten av dygnet…då man kör tre nätter på raken så här års vandrar man mest i under gatlyktornas sken då man är på väg någonstans…

November månad har varit för dyster ..inte har det varit mycket solljus inte…

Jag har ändå fått lite sol då jag promenerat med mamma…vi har haft möjligheten att kunna passa på att gå ut då det varit solsken..fast vi har gått ut även duggregnet..för vi går ut i nästan alla väder..och nu när jag fixat till mammas thermobyxor så kan vi gå ut även om det är riktigt riktigt kallt..

Mamma gillar att komma ut även om det bara blir en liten stund..det en vana som vi lagt oss till med och som vi kommer fortsätter med året runt. Vi ”rymmer” för en stund bort från avdelningens rutiner och mamma njuter av att få andas in friskluften och få se lite annat än väggarna och taket i sitt rum som vi f ö har gjort så trivsamt som det bara går. Hon trivs och är trygg på sitt rum ändå..det som är hennes hem nu och  vi hennes barns enda föräldrahem.

Hm …så är det …vi har vårat föräldrar hem på ett demensboende…det är lite konstigt ..men det får vi förhålla oss till  bara..att besöka mor på någons arbetsplats är inte enkelt …ibland krockar det, deras tider med våra tider..ja inte är det lätt  inte. Jag vet om mammas tider och anpassar mig alltid eller för det mesta efter dem..som vi har fått kämpa för att mamma ska få det som är självklarheter för vilken levande människa som helst här på vår jord. Rutiner ska passas in efter människorna och inte tvärtom.

Därför tror jag att vi anhöriga upplevs många gånger som krångliga och som besvärliga som kommer med krav.

Man ska inte behöva kämpa som vi gjort…mot rutiner och arbetssätt som formats av några människor som arbetat på ett visst vis i åratal…och som inte är förändringsbenägna och som räds förbättringar. För då krävs det av dem att de måste ändra på sig och för dem skallade vinnande koncept.

Att vara anhörig innebär att vi vet mest om personens liv och vanor från då de var friska…då de själva längre inte har kontrollen över sitt liv och kanske inte ens vet sitt bästa..kan vi anhöriga bara säga hur det varit …och försöka göra livet så bra det bara går..fast ingen kan säga att det som varit är det som ska gälla även nu? Människor ändras …friska som sjuka ändrar sig och formar om sig mången gång genom åren …utifrån förutsättningar och möjligheter som ges och tas ifrån en.

Vi påverkar alla varandra där vi är och där vi möts. Bemötande är A och O…varför vi gör som vi gör, hur vi bemöter och bemöts kan vara ganska så avgörande för hur det i framtiden ska gå då vi möts igen…och igen!

Hur jag är kan bero på från gång till gång vem jag möter. Det är självklarheter ..för mig men kanske inte för dig?

Så det är inte lätt med mänskliga relationer …nej det säger jag inte att det är…för man vet inte i vilket känslo tillstånd den man  möter är i från gång till gång…men man lär sig ändå och försöker så gott det går bemöta personer där de just är för tillfället. Vissa situationer undviker man för man vill inte hamna i konflikter…

Tillit..är något man får jobba med för att kunna känna …tappar man tilliten är det svårt att bygga upp ett förtroende igen..

Man för försöka mötas någonstans på mitten och ha stor förståelse för varandras tyckande och tänkande…och sen utgå ifrån det och göra sitt allra bästa …men det är svårt då man tycker att man aldrig möts på lika villkor..att inte bli lyssnad på…man ska verkligen inte behöva upprepa och säga sin mening varje gång …så det blir periodvis att man kniper ihop och inget säger.

Det enda jag vill är att jag ska kunna komma och gå som jag vill i mitt föräldrahem…för min mammas skull ingen annans.. jag kunna besöka henne utan att be om lov och jag ska inte behöva bemötas av stängda dörrar utan av en öppenhjärtlighet inför att jag faktiskt är min mamma trogen och kommer varje vecka  …och det är sannerligen inte enkelt att behöva se sin mor fånge i sin egna kropp ..det tär på en…men man fortsätter besöka henne för att hon är just den älskvärda mamma som hon alltid varit även om hon nu har andra förutsättningar att  leva ut sin personlighet ..så finns hon där för mig …jag kan se henne och jag vet vem hon är och hon vet vem jag är. Så länge hon finns kommer jag att finnas där för henne.

Inget kan stoppa mig inte ens en stängd dörr.

Hm…nu kanske ni kan förstå mitt föregående inlägg som var lite kryptiskt…det är svårt att i ord beskriva de känslor man har inom sig …och jag vill inte i detalj gå in på händelser man är med om …men man formas och man känner av väldigt mycket på grund av hur man blir bemött och säkert är att jag kanske bemöter de jag möter på ett sätt som kan tolkas som jobbigt …det är jag fullt medveten om…vi påverkar alla varandra ..men det är för mammas skull vi är där…och vi ska göra det vi gör för hennes bästa…inget annat.

Nu kan jag känna det som pappas sa så många gånger, som han våndades över situationen mamma hamnat i ..han sa ordagrant ..

– De tycker att jag är i vägen då jag kommer …de boende tror att jag jobbar där och jag får finnas till även för dem då de behöver hjälp..då personalen inte syns till. Personalen känner sig obekväm med att jag säger vad jag tycker och då jag ryter ifrån då jag tycker något är fel… Jag känner att de inte vill att jag ska vara där…men jag går dit hur mycket jag vill ändå.

Inte konstigt att han ville ta hem henne igen…han var ju själv krasslig och orkeslös …men ändå oerhört stark. Om han fått leva så tror jag att han skulle tagit hem mamma för det fanns rum …det var det han planerade att göra …så att han och mamma kunde bo under samma tak igen. Men ödet ville annat. Han hann att dö innan den planerade hjärtoperationen blev av…

Så nu är det jag som tampas med det han tampades med…och jag förstår honom mer nu än jag gjorde då…för nu går jag i hans fotspår…

SES!